Här är lite om Åke Grus långa härliga karriär som artist!

En dag när jag skrivit en ovanligt tjatig låt som "aldrig" tar slut föll den konstigt nog "Ärliga Arne", som var på straffarbete och högg ner en massa skog, i smaken och han tog genast kontakt för att få den stora äran att kasta bort lite stålar på min schangtila konst. Lägga ner Rör jag tror året var 1973.

Den här låten tillägnade jag ett mysigt litet fik som numer brunnit ner. Många av mina nätter och ibland dagar sov jag ut på en pinnstol eller under bordet medans Nisse's fyllekärring länsade mina nerskitna byxor på allt av värde. Nisses fik kom till världen ungefär 1962 då när man fortfarande kunde få en smäll utan att nån rörde en fena för att hjälpa till. Nu för tiden envisas ju alla med att tillkalla herr konstapeln för bara ett stackars finger i glaset. Nä annat var det förr då fick man förlora ena benet minst.

Här är en av de första låtarna jag skrev. Far e Rar Rolig och meningslös liten sak som jag spelade in på morsans symaskin 1956.

I juli 1978 råkade jag bli påkörd av en sopbil när jag vinglade ut från en port i majorna. Smällen lät så fint att jag samplade upp den i hjärnbarken och tvingade fram lite skojiga ljud som jag efter lite konvalesens lyckades omvandla till musik. Jag kallar den rätt å slätt Åkes universitet

Nittonhundraåttiofem trilla jag i mölndals ån, blev blöt, fick konstgjord andning och någonstans i den vita korridoren kom jag på att jag glömt hämta ut mitt bidrag. Attans också, så törstig som jag va.Socialbidragstagare kom till i ren desperation. Det e hemskt att glömma dricka när man ramlat i plurret.

En dag i den sena kvällningen 1991 lyckades bror min o jag lura med oss ett par fröknar upp på ett av de högre hustaken i kvarteret där vi bodde. Det blåste en del och vi försökte oss på att klamra fast vid en skorsten för att dela lite medhavd dryck och tafsa lite under krinolinen på töserna. Den ena råkade bli alldeles till sig och föll över skorstenskanten, kommer inte ihåg exakt hur det gick till, det är en av de där oförklarliga sakerna som bara händer, eller så var det på ren pin kiv. Nåväl på hennes väg ner kunde man ju bara undra vad de boende i kåken skulle tro när det hörde illtjut komma från kakelungnen. Så jag skrev Tomtegubben. Fort gick det iallafall och vi såg henne aldrig mer.